Hästar får inte frakturer av felaktig avel, men en felaktig exteriör kan naturligtvis påverkas av hård träning. Jag köper inte att inridningsåldern har med saken att göra, eftersom det som brukar ske då är att hästarna blir skenbensömma och tas ur träning en tid så att de får läka. Men oavsett, så anser jag att det handlar om att man måste vara selektiv i sin avel och enbart välja individer med god exteriör och framförallt välskapta ben. Det har förekommit hästar i aveln med krokiga och helt galet formade ben, som har vunnit åtskilliga löp utan skador. Men dessa är undantag och det skulle jag vilja säga till alla som funderar på att avla på dem! Att en häst med dåliga ben inte tar skada betyder inte att dess avkommor, som sannolikt kommer få samma dåliga ben, klarar sig lika bra. Det finns så otroligt många fina hingstar med bra ben, så varför välja en som är krokig och sned? (Samma med ston.)

Även en felaktig kropp kan ställa till det för benen, så man bör naturligtvis fundera över hur hela hästen är skapt innan man avlar på den. Alltför överbyggda bakkärror sätter extra press på framknän och framkotor, vilket troligen kan påverka hållbarheten och öka risken för chipfrakturer eller slabfrakturer. Jag är inte insatt i vad Eight Belles hade för frakturer, men det är helt sant att det inte är första gången en häst bryter sig i båda frambenen samtidigt. (Troligen för att frakturerna uppkommit tidigare men inte påverkade hästen fullt ut förrän i löpet.)

Det är en extrem påfrestning för en häst att springa sitt allra fortaste, och särskilt på sandbana eller på en gropig gräsbana. Lägg därtill att hästen är tränad väldigt hårt under lång tid för att kunna löpa bland de allra snabbaste och då finns alltid en risk för stressfrakturer. (Kommer utav att kroppen är så övertränad, även om det bara har varit under en kort period, att det blir sån stress i skelettet och musklerna att benen helt sonika går av. Det innebär också att kroppen inte orkar hålla emot i alla stötar, vilket kan leda till att ben bryts som normalt inte skulle ha gjort det, om kroppen hade orkat fungera som den ska. Kort sagt, överträning är inte bra!) En övertränad individ på en djup sandbana eller gropig gräsbana löper naturligtvis ännu större risk för skador. Så är det tyvärr inom extremsporter, och det kan liknas vid andra sportskador - det sker ju rätt ofta att idrottare i den absoluta världseliten skadar sig, trots att de har den bästa backupen som går att få i form av kostrådgivare, tränare, läkare, massörer och så vidare. Det beror ofta på att de är så vältränade att det går lite, lite överstyr och någon del av kroppen inte orkar fungera fullt normalt längre. Då ökar skaderisken för hela kroppen markant.

Så alla de som avlar på hästar med bristande exteriör måtte vara galna, som inte förstår att det kan ställa till det för avkommorna. Jag har inget negativt att säga om aveln som helhet, men vissa uppfödare borde verkligen tänka ett steg längre.

Mycket bra skrivet!

Jag tror helt klart att hästar kan få frakturer pga felaktig avel därför att inavel (vilket är mycket vanligt, linjeavel är också inavel!) påverkar kroppen negativt och kan försämra/försvaga såväl immunförsvar som skelett. Jag vet inte hur pass vanlig inaveln är just nu men går man bara ett par generationer tillbaka kan man se samma hingst flera gånger ex som både morfar och farfar eller farfar/morfarsfar, ibland fler gånger än två på bara 5 generationer. Detta kan ju omöjligtvis vara bra. Visst man vill förstärka de bra egenskaperna men eftersom avel är lite 50-50 så är det lika stor chans att man förstärker de negativa egenskaperna. Så visst kan det inverka.

Sen kan man ju också disskutera varför så många hästar stryks från lopp pga skenbensömhet? Tror att detta är en av de vanligaste orsakerna till strykning. Det är en överbelastning vilket inte är bra, även om hästen får återhämta sig så är det aldirg bra att vid upprepade tillfällen överbelasta kroppen. Man måste se det i ett längre perspektiv, detta kan säkerligen orsaka frakturer på lång sikt om det händer flera gånger. Sen har vi ju stressfrakturer och då har jag väl bara en sak att säga: En lång och långsam uppbyggnad och ett väl genomtänkt långsiktigt träningsschema. Att stressa fysiskt eller psykiskt blir inte bra i längden.

#3 Jag är ingen förespråkare av linjeavel, eftersom det är som du säger, inavel. Men det finns vissa riktlinjer för linjeavel och om man följer dem så är risken för att avkomman ska bli "felnavlad" väldigt liten. Till exempel så betäcker man inte ett sto med hennes far eller bror, vilket förekommer inom en del andra raser. Olika grader av kusiner kan ibland ses i stamtavlan, på olika sidor om mor/far-strecket, men det är väldigt ovanligt nuförtiden och jag tvivlar på att något som hände 10 eller fler generationer tillbaka har så mycket effekt på dagens hästars hållbarhet. Men tät linjeavel bör man förstås inte uppmuntra och köper man en häst som är framavlad genom mycket linjeavel så får man väl acceptera att det till viss del är gambling.

Att en häst stryks för skenbensömhet är i mitt tycke ett tränarfel. (Men det ska sägas att en viss procent av alla strykningar inte alls har något med den officiella anledningen att göra!) Det är hyfsat ovanligt att samma häst blir skenbensöm (på riktigt!) flera gånger, men vissa tränare har ju helt klart fler skenbensömma hästar än andra. Det borde ju bero på en för tuff träning för de växande individerna… Tränaren är ansvarig för att hästarna får den skötsel och träning som de mår bra av, och att gång på gång träna 2-åringar för hårt så att de blir ömma kan ju inte skyllas på aveln i första hand, utan på tränaren. Men som sagt, många hästar stryks av helt andra anledningar än det som står i programmet.  Helt ärligt, under alla de år som jag har jobbat hos olika tränare så har jag inte stött på en enda häst med ömma skenben. Däremot har hästar strykts ur löp för att de har verkat lite ur slag utan någon synbar anledning och då har tränaren dragit till med "hälta", "skenbensöm", "sårskada" eller whatever för att få stryka hästen. Det förstör statistiken, javisst, men då har i alla fall tränaren tagit sitt ansvar och strykt hästen från en löpning som den inte hade mått bra av att delta i. Det är ju inte alltid som blodvärden eller temp visar något ovanligt, men det kan synas på hästen att den behöver lite extra vila i alla fall.

Ryttarna behöver nog tränas lite i att upptäcka skador i tid också, tycker jag. Samt ha lite stake att säga det till tränaren. Jag har hört flera jockeys, både proffs och amatörer, säga att de "helst inte hade ridit den där hästen, för den kändes lite halt" men istället för att säga det redan i ledvolten så har de fullföljt löpet. Vansinne… En jockey berättade en gång om en häst som kändes väldigt knackig på väg till start och någonstans på upploppet så bröt den ner med frakturer i båda framkotorna. Jag var ju inte där och red hästen själv, så om ryttaren gjorde fel eller om det som kändes knackigt "gick över" på väg till boxarna vet jag inte, men i vilket fall som helst så är det ju förjäkligt att sånt ska behöva hända. Både de som rider löp och de som rider till vardags måste ju reagera på hältorna hos skadade hästar och meddela tränaren att nåt är galet. Men tyvärr så verkar det inte alltid gå hela vägen i kedjan…

En sak som ägarna är ansvariga för är beslutet att ta hästen ur träning om den inte verkar ha vad som krävs för att vinna löp. Tyvärr är många ägare helt omöjliga att diskutera med och de kräver att deras hästar ska tränas hårdare, oftare, bättre, mer och fortare tills de äntligen spräcker den där retliga nollan. Jag tror, högst personligen, att det är någonstans där som många hästar råkar ut för stressfrakturer och ömhet, helt enkelt för att de tränas över sin förmåga. Tränarna måste såklart säga ifrån, men en ägare har ju alltid möjligheten att ta hästen till en annan tränare som inte är lika intresserad av att djuren mår bra alla gånger…  Det är ett vågspel, har jag märkt, att dels ta väl hand om hästarna och inte träna demför hårt, och att dels vara vän med ägarna och hålla dem på gott humör även när hästen kommer sist i mål.

Var och en måste ta ansvar för sin avel och fokusera på de bästa avelsdjuren för att ge avkommorna en så bra chans som möjligt i livet, men var och en måste också ta ansvar för att de djur man äger, tränar, rider eller sköter behandlas väl. Är nåt galet så måste man våga säga det till den som bestämmer, för att förslitningsskador ska kunna undvikas. Men allt börjar med aveln och att vara tillräckligt kritisk mot olämpliga avelsdjur, för att ge avkommorna och därmed rasens framtid en hållbar grund att stå på.