Annons:
Etikettutbildning-yrken
Läst 5187 ggr
Strumpan
9/10/09, 3:39 AM

Jockeyns historia - Del. 1

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

När man tänker sig hur atmosfären skulle vara på galoppbanan i slutet av 1800-talet så skulle man nog se stora gröna gräsmattor, champagnen flöda, många vackra hattar och det skulle ses som en brittisk överklassport, även en sport för hårda, men små män. Men efter forskning har man börjat frågesätta hur det egentligen var. Tittar man lite närmare så fanns det faktiskt varken champagne och vackra hattar.

jockey.jpg
Jimmy Winkfield var en känd mörkhyad derbyvinnare.

Att det var överklassmänniskor som arbetade med fullblodhästarna var det inte heller. Man kunde knappt se en kvinna på stallbacken till skillnad från idag. Man har även börjat fråga sig hur "vit" sporten egentligen var. Man kan exempelvis inte hitta ordet "etnicitet" i Encyclopedia of British Horseraceing från 2005. Man har kommit fram till genom studier att andra etniska grupper än "vita" är de som har sysslat med galoppsportens lågstatussysslor. Det har visat sig att ett flertal av stalldrängarna i USA på den tiden var invandrare från latinamerikaner utan arbetstillstånd. Flertalet av hästskötarna var dessutom svarta eftersom det var ett lågstatusarbete med dålig lön och inte särskilt respektfullt och om man ser till vilka det var som skötte detta arbete blev statusen ännu lägre.

Att det faktiskt var svarta slavar eller före detta slavar som dominerade den amerikanska galoppsporten är det inte många som vet. På 1860-talet när inbördeskriget upphörde och det blev olagligt att äga slavar. Då sökte sig många dessa människor till galoppbanan för att söka arbete. Men eftersom man skulle vara så lätt som möjligt var det barn som blev jockeys medan de vuxna fick arbeta på stallbacken som drängar. Jockeyerna började sin karriär i riktigt unga år, redan runt 10-11års ålder, de samma gällde även vita barn. De började tidigt sin bana och de slutade tidigt, oftast på grund av olyckor, antingen från hästen eller med hästen eller följder av långa bantningskurer. Många av ryttarna var bulimiker eftersom galoppsporten hade säsonger. Under vintern var det väldigt få lopp vilket gjorde att de gick upp mycket i vikt. När det sen var dags för nästa säsong när loppen började igen var ryttarna tvungna att hårdbanta. För att kväva sina hungerkänslor förtärde de enorma mängder alkohol vilket slet otroligt på deras kroppar.

Det var de svarta jockeyerna som införde en ny ridstil, de hade ordentligt korta läder och de stod på huk över hästen, den tog helt enkelt ut den gamla "gentlemannastilen" där man satt ner på hästen med långa läder. Den nya ridstilen ledde till snabbare tider så därför spreds den fort bland övriga jockeyerna. Även om den gav någonting positivt i sporten fanns även ett rasistiskt motstånd. Man sa: "Monkeyship has supplanted jockeyship. En ungefärlig översättning, "Apstilen har ersatt jockeystilen". På grund av den rasistiska stilen försvann nästan alla svarta jockeyns. Sista gången som en svart jockey red ett Kentuckyderby var 1921. Istället började de rida hinderlöp, som inte alls hade lika hög status som slätlöp.

Under perioder var det svårt att få ritter och många vita protesterade mot de svarta för att att de alltid hade jobb, men dem lyckades behålla dem fram till början av 1900-talet. Det tog 79 år innan man kunde se en svart jockey i derbyt igen. Under den första tiden i galopphistoriens början gjorde man valet av jockey utifrån kunskap - den skickligaste ryttaren fick de bästa ritterna. Efter en tid började rasismen präglas, i den amerikanska jockeyklubben började man stänga av svarta från loppen med olika licensregler 1894. Dessa nya regler krävde en utbildning och finansiärer - vilket inte var svårt för vita, men däremot för svarta. Idag hittar man svarta nästan uteslutande som stalldrängar istället.

winkfield.jpgJimmy Winkfield, en dubbel derbyvinnare är en av de svarta jockeyers som blev bortknuffad från sitt jobb. Han flyttade till Warszawa för att fortsätta sin jockeykarriär. Han vann ett flertal lopp i ryska derbyn och löp i Österrike, Ungern och Frankrike och blev därefter en person med stjärnstatus och levde lyxliv i St: Petersburg. Men Wink stannade inte i Warszawa utan flyttade till Paris och blev stjärnjockey och sedan tränare. När tyskarna invaderade Frankrike var Wink tvungen att flytta tillbaka till USA där han sökte jobb på ett vägarbete. Vid den här tiden var han i 60 årsåldern. När kriget sedan var slut flyttade han tillbaka till Paris och fortsatte rida och träna tävlingshästar. Han öppnade även en jockeyskola, där arbetade han fram till sin död 1974, 93 år gammal.

Källor: Http://www.idrottsforum.org/reviews/items/hedsus_odds.ht
Http://www.idrottsforum.org/reviews/items/hedsus_saunders-saunders.html

Mvh Jenny

Annons:
KarolinaNowak
9/10/09, 9:59 PM
#1

Riktigt intressant! Skrattande

Varma Hälsningar
Karolina - Caballos De Karo

Linnea
9/11/09, 10:36 AM
#2

Bra artikel, detta visste jag inet. Undrar varför de var (är) tvungna at stänga ute de svarta? Rädda för konkurrens? De var kanske helt enkelt mycket bättre än de vita?

Skynda långsamt så går det fortare Sajtvärd på Fälttävlan

KarolinaNowak
9/11/09, 10:40 AM
#3

Förmodligen så ville dem vita på den tiden inte bli besegrade av svarta.

Varma Hälsningar
Karolina - Caballos De Karo

Upp till toppen
Annons: